Den smärta som hettat på mitt hjärta har kunna botats med en sak. Den sak jag brunnit för sedan jag var femton år. De kom till mitt liv när jag hade som svårast med mig själv för fyra år sedan. Jag älskar att köra bil, att leka, att köra åt helvete. Den glädje som fylls i mitt huvud är awesome. Den spänning och nervositet inför en tävling är underbar.
Att visa vad man går för, att man igentligen är helt jävla insane som vågar ens sätta sig i en sådan bil är så jävla roligt. Innan röda lampan släcks pumpar adrenalinet på startplattan och man är ett med bilen. När röda lampan har släckts är det allt eller inget. Efter första kurvan tar den smarta hjärnhalvan över och agerar för att man ska hålla sig kvar på banan. Om man inte håller sig kvar så försvinner alla de hettade känslorna och de neutrala tar över. När man ställer in sig på vad som kommer ske och adrenalinet pumpar mer och mer och allt bara försvinner, då hatar jag att jag har lätt för att gråta. Men även fast det går åt helvete har jag nått ut till en känsla, det är ett bereoende till slut.
Jag tappade bort mig själv i livet igen, försökte, försökte och försökte. Jag började inse att inget kunde ställa detta till rätta. Året började gå mot månaden maj. Säsongen startade och jag kände lyckan komma smygandes. Nånting slog mig att jag är glad igen, att jag hittat rätt på mig själv. Jag kände igen den lyckan. Jag började relatera och förstå att jag redan gått igenom detta. Sakta men säkert börjar de riktiga leéndet komma tillbaka och det hela  var under säsongens gång.
Det är förrens nu jag insett att jag verkligen har ett brinnande hjärta för folkrace,
och jag tror jag är galen.