Känsligt ♥
Hej,
Det var ett tag sedan jag skrev i min blogg, och nu när jag väl skriver ska jag in och skriva massa bölskit.
Jag har en jobbig tid i mitt liv. Har haft det de senaste 2 åren. Ni som känner mig vet vad jag pratar om.
Men att gå igenom detta med ett leénde kan vi ju iaf konstatera att det ej är sant. Att jag hamnat här är av många olika anledningar. Jag har förändrats helt som person, till det bättre, till det sämre. Det avgör man själv.
Jag har alltid varit känslig sedan jag varit liten. Min tveksamhet gör heller det inte bättre i alla situationer. Men som människa bestämmer man själv när man tar fram sin känslighet, kanske för sina vänner, pojkvänner eller bara familjen. Men för mig har det aldrig varit okej någonstans. Jo, hos min familj, ibland inte ens där.
Innan man tyckte själv att man blev en individ så har jag gått igenom en ganska stor psykisk påfrestning. Jag har blivit utstött i skolan.Tvungen att ta tag i problem med mobbning mot mig. Jag var fet, klädde mig fel, umgicks med fel folk, allt jag sa var i stort sätt fel. Oavsett detta så har de gjort mig till den personen jag är idag. (Ska förklara mera sen)
Den tiden man lärde känna vänner, testa man också att lita på dem. Och nu menar jag inte att ventilera hemligheter. För i Timrå har ingen hemligheter. ALLA vet ALLT. Alltså att känna tillit, att inte behöva bry sig om att den vännen ska svika mig, att den vännen ska stå vid min sida oavsett vad. Eller tycker inte ni det? Jag kräver inte eller, krävde inte att någon i min ålder skulle förstå vad jag gick igenom just då. Men att behöva bära en tung jävla ryggsäck till skolan med en massa jävla skit i, när man är 10 år? Det är så det ska vara eller..Detta resulterade iaf till att jag inte orkade bära väskan så länge till.
I fyran slutade jag gå i skolan. Jag bodde alltså 250 meter från skolan. Inte ens det, så att gå till
skolan hängde det ju inte i. Min mamma försökte med allt då typ, följde med till skolan osv. Jag hade respekt för mina lärare, rektor, kurator. Men en speciell person hade jag mäkta mycke respekt för, hon hette Margareta. Hon ställde upp för mig mycket i min jobbiga tid i skolan. Jag fick ha enskilda lektioner tillsammans med henne, för att komma tillbaka till skolan igen. Vilket jag tvingade mig själv tillslut till.
Med en vän som stod vid min sida var jag trygg. Nina heter hon. Tack Nina, du vet också varför jag tackar dig. Du förstod mig, du hade det inte alltid lika lätt, precis som mig.
Hur som helst, var det att känna tillit till vänner, det försvann tidigt för mig. Men jag har försökt, om och om igen. Jag har haft mina "vänner" som har kommit och gått. Vilket också varit påfrestande, att aldrig kunna hitta sig själv utan förändras med vilka vänner man umgås med och ödsla energi på någon som bara vill ha och ha och ha.
Just då fatta man väl inte riktigt utan man bara "mådde dåligt". Allt annat runt om var ju bara nog det att gå igenom.
Jag har alltid varit en godhjärtad person. Fråga min familj själv. I början blev det för mycket med att vara för snäll. Jag började förstå att man kanske måste skydda sig själv lite. Men jag älska att få andra att må bra? Jag gillar att andra är glad, det får mig att vilja leva mera.
Ett första intryck av mig kanske är att jag är en tuff tjej, som gillar att vara rolig och att få uppmärksamhet. Trevlig kanske inte är rätta ordet men snäll är jag iaf. Ah, det var första intrycket ja? Sen då? Alla personer har en fasad. Och en strategi för allt.
Påstår inte att jag levt ett liv som varit ett rent helvete. Min familj har alltid ställt upp. Jag har haft vänner som tillfredställt mig och aldrig haft några problem med pengar i huvudtaget. Jag har haft ett bra liv.
Förändringar, jag kunde aldrig vara mig själv. För det var alltid något fel på mig. Då leta jag en person som jag såg upp till. Det var ju såklart min bror. Jag till och med snodde hans kläder. Där trivdes jag. Slutade att riktigt bry mig då, vad andra tycker.
Fortsatt försöka hitta vem jag egentligen är. Jag fick uppleva kärlek, vänner, familj och svek. Under många olika plan var det svek. För att inte bli sviken har jag förändrat mig själv genom att försöka vara någon jag inte var, bara för att jag var rädd. Efter den största förändringen i mitt liv, att tappa något som man älskar. Bröt ALLT ut. Jag var inte ens en människa då. Min familj tog hand om mig. När jag en dag efter 2 månader med tankar i mitt huvud, om att jag ville ta mitt liv insåg jag att jag inte var värd detta liv. Som igentligen var så jävla perfekt, men som jag inte förstod. Men den dagen, då förstod jag att antingen nu eller aldrig, jag behöver hjälp. Det vill jag inte ens kommentera. Men ni förstår nog vad jag pratar om.
Nu idag är jag glad för att jag gick klart skolan trots allt. Jag har märkt vilka vänner som stod kvar efter denna karusell och insett vad jag betyder för världen. Jag har mycket att skriva om men detta var bara lite, och kanske lite klarare för er vänner. För det är er jag skriver detta för. Ni ska förstå att jag än inte har landat efter början på mitt liv. Jag försöker ta in allt och lära mig av detta eftersom jag inte gjort det innan. För att vissa vänner påstår att jag sviker er som inte hör av mig, pratar om allt eller skriver hela tiden. Se det som ni vill, men är det så att jag är en dålig vän. Börja tänk efter vad ni är då i sånna fall.
(Det är gamla bilder)
Sedan ville jag bara säga stort tack till musiken, i love music. Min familj, helst min mamma som gör allt för mig.
Emma, förlåt för allt jag fick dig att gå igenom. Men du vet att det betyder så jävla mycket för mig att du tog del av detta. Tack.
Jhonnie, även fast du är så långt jävla bort. Så har du fått mig att tänka annorlunda på många plan. Jag har äntligen hittat mig själv, att ha pratat med dig under 1 års tid har fått mig att få tillbaka lite av mitt gamla jag. Du har fått mig att landa efter allt. Tack för kärleken från dig. Du komma aldrig förstå.
Sedan har vi många andra som har brytt sig om mig. Och ni vet vilka ni är. Skulle jag skriva skulle det bli dubbelt så långt inlägg lixom så ta bara åt er. Tack!
Peace!
I fyran slutade jag gå i skolan. Jag bodde alltså 250 meter från skolan. Inte ens det, så att gå till
skolan hängde det ju inte i. Min mamma försökte med allt då typ, följde med till skolan osv. Jag hade respekt för mina lärare, rektor, kurator. Men en speciell person hade jag mäkta mycke respekt för, hon hette Margareta. Hon ställde upp för mig mycket i min jobbiga tid i skolan. Jag fick ha enskilda lektioner tillsammans med henne, för att komma tillbaka till skolan igen. Vilket jag tvingade mig själv tillslut till.Med en vän som stod vid min sida var jag trygg. Nina heter hon. Tack Nina, du vet också varför jag tackar dig. Du förstod mig, du hade det inte alltid lika lätt, precis som mig.
Hur som helst, var det att känna tillit till vänner, det försvann tidigt för mig. Men jag har försökt, om och om igen. Jag har haft mina "vänner" som har kommit och gått. Vilket också varit påfrestande, att aldrig kunna hitta sig själv utan förändras med vilka vänner man umgås med och ödsla energi på någon som bara vill ha och ha och ha.
Just då fatta man väl inte riktigt utan man bara "mådde dåligt". Allt annat runt om var ju bara nog det att gå igenom.
Jag har alltid varit en godhjärtad person. Fråga min familj själv. I början blev det för mycket med att vara för snäll. Jag började förstå att man kanske måste skydda sig själv lite. Men jag älska att få andra att må bra? Jag gillar att andra är glad, det får mig att vilja leva mera.
Ett första intryck av mig kanske är att jag är en tuff tjej, som gillar att vara rolig och att få uppmärksamhet. Trevlig kanske inte är rätta ordet men snäll är jag iaf. Ah, det var första intrycket ja? Sen då? Alla personer har en fasad. Och en strategi för allt.
Påstår inte att jag levt ett liv som varit ett rent helvete. Min familj har alltid ställt upp. Jag har haft vänner som tillfredställt mig och aldrig haft några problem med pengar i huvudtaget. Jag har haft ett bra liv.
Förändringar, jag kunde aldrig vara mig själv. För det var alltid något fel på mig. Då leta jag en person som jag såg upp till. Det var ju såklart min bror. Jag till och med snodde hans kläder. Där trivdes jag. Slutade att riktigt bry mig då, vad andra tycker.
Fortsatt försöka hitta vem jag egentligen är. Jag fick uppleva kärlek, vänner, familj och svek. Under många olika plan var det svek. För att inte bli sviken har jag förändrat mig själv genom att försöka vara någon jag inte var, bara för att jag var rädd. Efter den största förändringen i mitt liv, att tappa något som man älskar. Bröt ALLT ut. Jag var inte ens en människa då. Min familj tog hand om mig. När jag en dag efter 2 månader med tankar i mitt huvud, om att jag ville ta mitt liv insåg jag att jag inte var värd detta liv. Som igentligen var så jävla perfekt, men som jag inte förstod. Men den dagen, då förstod jag att antingen nu eller aldrig, jag behöver hjälp. Det vill jag inte ens kommentera. Men ni förstår nog vad jag pratar om.
Nu idag är jag glad för att jag gick klart skolan trots allt. Jag har märkt vilka vänner som stod kvar efter denna karusell och insett vad jag betyder för världen. Jag har mycket att skriva om men detta var bara lite, och kanske lite klarare för er vänner. För det är er jag skriver detta för. Ni ska förstå att jag än inte har landat efter början på mitt liv. Jag försöker ta in allt och lära mig av detta eftersom jag inte gjort det innan. För att vissa vänner påstår att jag sviker er som inte hör av mig, pratar om allt eller skriver hela tiden. Se det som ni vill, men är det så att jag är en dålig vän. Börja tänk efter vad ni är då i sånna fall.
(Det är gamla bilder)
Sedan ville jag bara säga stort tack till musiken, i love music. Min familj, helst min mamma som gör allt för mig.
Emma, förlåt för allt jag fick dig att gå igenom. Men du vet att det betyder så jävla mycket för mig att du tog del av detta. Tack.
Jhonnie, även fast du är så långt jävla bort. Så har du fått mig att tänka annorlunda på många plan. Jag har äntligen hittat mig själv, att ha pratat med dig under 1 års tid har fått mig att få tillbaka lite av mitt gamla jag. Du har fått mig att landa efter allt. Tack för kärleken från dig. Du komma aldrig förstå.
Sedan har vi många andra som har brytt sig om mig. Och ni vet vilka ni är. Skulle jag skriva skulle det bli dubbelt så långt inlägg lixom så ta bara åt er. Tack!
Peace!
